Jag älskar denna människa så himla mycket. Sådär mycket så att det gör ont, så mycket så att jag inte ens kan sätta ord på känslorna. Det går inte. Har tänkt lite på hur sjukt det egentligen är. Att man kan träffa en helt okänd människa och få ett så unikt och starkt band till personen i fråga, utan att man har samma blod, utan att man är relaterade eller bundna på något vis. Att man bara kan börja känna så mycket, och inte ens veta varför. Bara för att människan är så otroligt underbar, fantastisk och bara.. helt perfekt.

Många har undrat över vår historia, och jag tror att jag har skrivit om den tidigare men berättar den gärna för er igen. Det är ingen gullig eller romantisk saga, utan snarare en ganska hård och äkta historia tagen direkt ur livet. Jag var 14 år och hade precis börjat gymnasiet. En osäker, liten tjej som hade hoppat fram och tillbaka mellan olika fosterfamiljer under cirka ett års tid på grund av lite olika typer av problem hemma (jag var stökig som 13-14åring). Jag kände mig redan från dag ett extremt utanför i min egna klass då vi bara var cirka 10 personer och jag inte hittade någon bland dessa som jag kopplade med. Däremot lärde jag känna dom som gick i klassen över mig ganska snabbt, och däribland även F. Vi hängde med samma gäng, stod i rökrutan på rasterna och levde som om morgondagen inte fanns. Jag kastades runt mellan olika ställen och sov bara hos kompisar och min dåvarande ”pojkvän”. Vissa veckor var jag vaken flera nätter i sträck. Livet var verkligen en berg och dalbana och jag kommer ihåg att jag hatade och älskade det på samma gång. Stundvis var jag lycklig och livet kändes spännande och oförutsägbart medan jag många gånger ville krypa ihop och gråta av rädsla och saknaden till min familj.

Jag och F hade väl egentligen aldrig kommit varandra sådär supernära förrän vi möttes på en fest. Det var första gången som vi träffades utanför skoltid. Kommer ihåg att jag stod ensam och rökte på terassen och han kom fram till mig och började prata. Vi tog en promenad och han följde med mig hem till en av mina vänner där jag skulle spendera natten. Det slutade med att vi bara satt ner och delade med oss av våra livshistorier. Hela natten passerade och samtalsämnena tog aldrig slut. Inget sex, inte ens någon attraktion på det sätttet, bara ord, skratt och förståelse. Efter den natten blev vi så tighta. Vi satt nästan ihop och började vara med varandra hela tiden. Båda var vid den tidpunkten i livet i relativt destruktiva relationer, så vi kunde förstå varandra och stötta varandra i dom. Vi lärde känna varandra på ett så himla nära och vänskapligt sätt, och vid det laget hade nog ingen av oss ens tänkt tanken på att vara mer än vänner. En natt kollapsade allt för mig. Jag hade 40 graders feber, frossa och kramper. F bäddade ner mig, tog hand om mig, baddade min panna, såg till att jag sov, lagade mat åt mig och för första gången på länge kände jag mig trygg och ”hemma”. Vår relation växte sig allt starkare och på ett halvår blev vi allra bästa vänner. Vi behövde bara se på varandra för att förstå vad den andra tänkte och det räckte med ett leende för att hela dagen skulle kännas okej. Vi hade varandra och det behövdes inte mer än så. Tiden gick och jag kom på mig själv med att alltid längta efter F. Jag kom på mig själv med att tänka på honom när jag klev upp på morgonen och innan jag somnade på kvällen. Jag kom på mig själv med att jag ville vara snygg och fin framför honom och jag kom på att det alltid pirrade i magen när jag visste att vi skulle ses. Jag hade blivit kär. Och det var inte lite känslor jag bar på, utan en hel explosion. Jag visste knappt var jag skulle ta vägen och jag hade aldrig känt så mycket innan i hela mitt liv. Det slutade med att jag bara satt och grät och försökte reda ut vad jag egentligen kände och inte. Efter det så föll det sig ganska naturligt. Ska jag vara ärlig så kommer jag knappt ihåg allt som hände efter det, men dagen D när vi blev ett par var precis mellan jul och nyår samma år när vi följde med varandra hem ”på riktigt” en kväll. Våra vänner hade vetat så länge och det känns som om vi egentligen var dom enda som inte hade insett känslorna som vi hade för varandra. När jag vaknade morgonen därpå i armarna på F så förstod jag att mitt liv skulle börja om på nytt. Jag flyttade hem igen redan samma vecka och det blev fred mellan mig och min mamma igen. Jag förväntade mig ett nytt kapitel i livet men jag fick en helt ny bok.

När jag mötte F så blev jag hel. Det var som att jag hittade hem, hittade mig själv och lagade min trasiga själ. Jag började älska mig själv och jag insåg att jag duger precis som jag är. Han lagade mitt förstörda hjärta och hjälpte mig genom livet när jag hade det som tuffast. Och jag gjorde detsamma för honom. Vi har dragit upp varandra och pushat varandra framåt. Han har varit min klippa och trott på mig när jag inte har trott på mig själv. Vi har följt varandra genom livet och fått se varandra växa upp på ett vis som har skapat ett band som aldrig kommer kunna brista. Vi har verkligen lärt känna varandra på djupet och delat allt och ingenting. Dom värsta tillfällena i livet och dom bästa, vi har alltid varit där för varandra. Det har alltid varit ovillkorligt, ärligt och äkta. Vi har delat tårarna, glädjen, kärleken och livet. Och vi har gjort det sedan tidiga år i livet. Snart har det gått fem år och jag hade aldrig varit där jag är utan min man. När jag ser på honom så ser jag allt jag vill ha och allt jag behöver och när jag får vakna upp bredvid honom varje dag inser jag meningen med livet. Jag behöver inget mer och så länge vi har varandra så vet jag att vi klarar allt, för det har vi alltid gjort. Det sägs att man ska möta någon som gör en till det bästa man kan vara och det har jag verkligen gjort. Han är min största motivation och inspiration och jag ser upp till honom och älskar honom mer för varje dag som går. Han pushar mig när jag inte orkar själv och han står alltid bakom mig i mina val och tankar. Med F känner jag mig aldrig ensam och var jag än befinner mig i världen så klarar jag allt så länge han finns någonstans under samma himmel. Jag har hittat min själsfrände och min allra bästa vän och jag är evigt tacksam för det. Mitt hjärta sprudlar fortfarande av känslor efter alla dessa år och kärleken växer sig allt starkare för varje år, månad, dag och timme.  ”Jag spenderar hellre en dag med dig än ett helt liv med någon annan” sa F till mig en gång, och exakt så känner jag för honom också. I våra ringar står det ”genom allt” och för oss står det verkligen för något. Vi tar oss igenom allt tillsammans, som vänner, som ett par och som ett team. Vad som än går sönder så lagar vi det, för det är vi två mot världen, genom livet. Föralltid.