Här är den.. Texten som jag råkade läsa ikväll som starka Patricia har skrivit som går igenom en skilsmässa nu precis som jag. Det hade kunnat vara jag som skrev dom där orden. Verkligen på pricken. Till och med det där om träningen stämmer in.. Så detta berörde mig ordentligt. Dom här orden kändes rakt i hjärtat på mig för det är precis såhär det är.
Att lämna sitt ”hem” och sin trygga borg efter 10 år är det tuffaste och svåraste som jag har gjort i hela mitt liv. Att riva upp en familj, att inte låta barnen ha sina föräldrar på samma ställe.. Får man vara så ego? Kan man göra så? Får man tänka på sig själv så mycket? Är jag värd att vara lycklig? Jag har flera gånger tänkt att det är fel beslut och när vi tog beslutet så var jag inte ens helt säker på att det var rätt. Men om något känns fel i magen eller i hjärtat så är det oftast det. Man kan älska på så många olika sätt och jag tror att det är viktigt att vara sann mot sig själv och skilja på dom olika sätten.
Men ja, det gjorde så ont att läsa detta samtidigt som jag är lättad av att känna mig lite mindre ensam. Så nu sitter jag här i min soffa.. Barnen sover, torktumlaren snurrar och mina tårar bara rinner ner för kinderna. Allt gör så ont ibland och det måste ju få vara helt okej det med. För oavsett vad så är känslor och att kunna visa dom och följa dom det finaste vi har. Kram på er.
Kommentarer
jag har precis också separerat och inte förens nu har jag förstått hur dåligt jag har mått, nu har jag inte ångest attacker längre och har slutat äta ångest medicin men jag mår dåligt för barnens skull. Jag vet att dom mår dåligt och alla säger bara att det går över och ja visst kommer de vänja sig vid situationen men deras pappa är helt ointresserad av att vara med sina barn och när han bodde här träffade han dom ibland iaf vid någon middag eller när dom sa god natt på kvällen, även då var han aldrig hemma men barnen träffade iaf honom och han fanns här. Båda stora barnen mår dåligt den ena är utåtagerande och elak och den andra håller allt inom sig tills det brast en dag och han berättade hur dåligt han mådde över separationen och han grät så han knappt kunde andas. Detta krossar mig som mamma, jag kan inte fixa det här, vi har hållt ihop i 15 år, vi separerade en gång när de var mindre och jag önskar nu i efterhand att vi inte hade flyttat ihop igen, då var killarna mindre och märkte knappt att pappa hade flyttat men nu när dom är stora tog dom det så hårt.
STOR kram till dig <3 du är stark och helt fantastisk!
Så hemskt att känna så😔. Alla får ju leva sitt egna liv. Människor behöver vara mer förstående. Inget förhållande är perfekt, även när man lovar varandra att hålla ihop genom tuffa tider. Vissa ger upp och vissa kämpar på. Allt beror på en själv. Känner ett par där hon är mer den som vill ha kontroll över saker och ting kring hemmet, Barnen och mkt annat (vilket många kvinnor gör) men det hon inte tänker på är att när hon skäller på honom och på något sätt gör honom till åtlöje framför andra är att hon tar bort hans manlighet och kärlek. Det är så hemskt att se hur hon hatar honom.. Och tycker att hon har rätt att skälla för att han är högljudd och kanske för skojig och rolig med barn. De andra vuxna män är som pensionärer när vi ses. Jag tror de kommer skiljas, men håller väl ihop mest för barnens skull. Hon har själv sagt att hon är en stor del av problemet.
Man kan inte ändra personer för att man har kontrollbehov och störa sig på andra för att de inte tycker som en själv. Vi är alla egna individer och ja, jag tycker många skiljer sig väldigt fort och många skiljer sig under småbarnsåren. Vilket inte är så konstigt, man är inne i en jobbig och samtidigt härlig period. Självklart ska man vara lycklig. Men är man verkligen lycklig varje dag av ens liv, med eller utan partner. Vi har alla svackor, o går igenom dåliga tider. Rider ut stormen tillsammans eller separat, det är upp till var och en.
Vad andra tycker om mig, om jag skulle skilja mig, skulle jag totalt skita i. Det är mitt liv.
Det skulle krävas mycket för att jag ska skilja mig, även om jag absolut tänker på det ibland men då är dt oftast för att man stör sig på den andra för något han inte gör som han ska som man själv tycker att han ska. Det är så konstigt det där, 😂 personen som man älskar vill man plötsligt knocka. Men givetvis är det perioder och nästa dag älskar man varandra grovt. Det är en jättetuff tid att befinna sig i ett perfekt förhållande med små barn. Vad är man själv ute efter? Vill man vara med andra, vill man uppleva sånt man inte kan när man är i förhållande. Vill man ha mer tid till sig själv och vara med vänner och göra andra saker. Då gör man nog rätt. O det är ingen som kan tala om för en hur man ska känna eller göra. Det viktigaste är att aldrig ta beslut enbart på magkänsla för våran magkänsla har rätt idag och fel imorgon. Vi är unga och har mycket framför oss att både lära, uppleva och känna❤️
Väldigt klokt och rätt skrivet <3 Ja, det går ju upp och ner och det viktigaste är att man vet när det är dags att lämna. Alla har vi olika tankar kring det. Stor kram!! <3
Jag valde att separera när min man dömdes för våldtäkt på ett barn. Inte ens i den extrema situationen kunde folk vara snälla. Jag har förlorat gemensamma vänner för att jag valde skilsmässa. Det var ju synd om honom som hamnade i fängelse. Jag har också förlorat vänner som dömer mig för jag fortfarande tillåter våra gemensamma barn att ha övervakad kontakt med honom, trots att det är barnens egna önskan att få det.
Men gud vad hemskt 😭 Du är så grym och stark som valde att separera med din man. Men fy för alla som valde att döma dig. Det är inte ett dugg synd om honom. Du är en mycket klok kvinna som gjorde helt rätt att lämna han men ändå låta dina barn ha övervakat umgänge med han ❤️ Massor med kramar
<3 <3 <3
Kram till dig <3 <3 så fruktansvärt att läsa :/ DU är stark!
Blir så ledsen av att läsa, är uppvuxen med föräldrar som höll ihop ”för barnens skull”. Jag flyttade hemifrån hem till min storebror vid 16-års ålder, då hade jag bönat och bett mina föräldrar om att de skulle separera i sex år! Sex hela jävla-jävulska bråkiga, tjafsiga, onödiga gräl helveten till år. Det tog mina föräldrar ytterligare två år efter att jag flyttade innan de separerade och till slut skiljde sig. Helt ärligt, med facit i hand, jag älskar mina föräldrar – men de är bättre föräldrar isär än vad jag nånsin minns att de var tillsammans! Så känns det rätt och barnen ser er lyckliga på varsitt håll är det vad de kommer komma ihåg. Närvarande och lyckliga föräldrar är ju de bästa föräldrarna, du är ju bådadera! All kärlek <3
Håller med om detta SÅ mycket! Som barn måste det inte bli sämre bara för att man har två hem- kanske t..o.m. bättre? Som du skriver, barn mår som bäst när föräldrarna mår bra <3
Ja, du har så rätt Louise <3 kram!
Alla tankar till dig! Vi bröt också i höstas, hans beslut. Har varit det absolut tuffaste jag varit med om men samtidigt lärt känna mig själv på ett helt nytt sett. Fått min första egna lägenhet, inrett den exakt som jag vill och insett att jag älskar att kunna kolla på vilken serie jag vill, när jag vill, och ta ett glas vin med ostbricka en tisdag om jag känner för det. Samtidigt som man saknar att krypa ner i sängen bredvid någon, är vi så jäkla starka och klart att vi repar oss?
KRAM till dig <3 känner precis samma sak. DU är fantastisk!