Hej fina, fina ni!

Hur mår ni? Jag mår jättebra och har fått så mycket kraft och energi av barnen. Samtidigt är jag helt slut då kvällen var intensiv. Hämtning från förskolan, laga och äta middag snabbt, Jason ska till träningen, Jolie är gnällig för att hon är SÅ trött och jag vill bara vara en så bra mamma som möjligt, haha. Och det är jag ju. Klappar mig själv på axeln ikväll nu innan jag tar tag i att städa bort all middag, plockar leksaker, vattnar växter och viker tvätt. Ska ringa Tove också så blir det lite roligare att städa med, hehe.

Mina hjärtan sover sött nu iallafall och imorgon blir det frukost på förskolan då jag som sagt flyger till Stockholm och blir borta ett tag. Kommer att jobba mycket därifrån så tänker att jag går igenom och svarar på alla era kommentarer när jag väl är på plats så hinner jag städa lite mer nu ikväll, haha. Så har ni inte fått svar så kommer ni få det nu i dagarna.

Vi hörs imorgon när jag är på plats i huvudstaden. Stor kram på er.

Visst blev naglarna bra!? Är så jäkla nöjd! Och min näspiercing blev också fin! Finns en liten video på insta story när jag tar den men kommer såklart bilder här inne snart med. Tanken är ju att jag ska ha en tunn, tunn ring men vi får väl se om jag trivs bättre med det jag har nu. Vill ha ett så litet smycke som möjligt iallafall. Har ju en rätt liten näsa så läkningssmycket ser superstort ut på mig. Och hörrni.. Ni som har skrivit att jag har en identitetskris som har piercat näsan som 25åring kan ju vända på det istället =) Det är precis tvärtom och jag vet mer än någonsin vem jag är, vad jag vill, hur jag vill se ut osv. Och det bästa är att jag helt enkelt inte bryr mig ett skit om vad andra tycker längre. Jag lever för mig själv, vill trivas med mitt utseende för mig och göra det jag själv vill av mitt liv. Har velat ta hål i näsan sedan jag var 11 år (och en kompis till mig fick göra det, haha) och fick sedan sug efter det igen när jag var 15. Sedan har jag varit feg och tänkt ”men gud kan man verkligen göra det när man är vuxen” och jo, det kan man ju. Så identitetskris är det sista jag har. Hade snarare det för typ tre år sedan och visste inte alls vem jag själv var utanför min roll som mamma. Mamma var det enda jag var och det är inget jag någonsin vill känna igen. Jag är i första hand människa och mig själv. Jag trivs så bra i mig själv, min kropp, den jag är och det jag står för och är idag. Skulle inte vilja ändra på något. Och vill jag det så gör jag det, haha. Det är så fint när man får ”vakna upp” och inse att man har ETT liv som man kan göra vad man vill med. Vill man raka av håret, kör hårt! Göra slut med sin partner efter 20 år trots fyra barn och hus för att man är förjäkla less på personen i fråga – gör det! Flytta till en annan stad – kör, kör, kör. INGEN kommer bry sig om vad du gjorde när du är död och du har i rädsla och feghet valt att leva för att anpassa dig efter alla andras åsikter om dig och ditt liv. Är det värt det eller? Man kan alltid starta om, börja om och göra om. Det är aldrig för sent för att våga, för att förändras, för att göra slut, för att göra allt det där man drömmer om. Lite samma sak när folk har sagt ”men vadå, du kommer aldrig vara kär i samma person i 10 år”. För det första – jag tror inte på det. Man kan visst vara kär efter 10 år. Kanske inte nyförälskad men man kan ha kvar grundkänslan av att vara kär. Och om jag nu vill vara kär hela mitt liv så får jag väl byta partner var tionde år då? Det viktigaste är väl att jag är lycklig? Eller är prestigen i att kunna säga ”jo, vi har varit tillsammans i 30 år” viktigare än att få känna genuin, äkta lycka, attraktion, pirr och glädje över att man får vara med just den man är med? Varför ska man anpassa sig efter andra när man har möjlighet att faktiskt välja sin egna lycka? Visst, är man fortfarande lycklig efter dom där 10 åren så ska man ju stanna.. Men jag vet så otroligt många par som bara kämpar, kämpar och kämpar men innerst inne så är den ena eller den andra (eller båda) så otroligt trötta på varandra och drömmer om ett helt annat liv. Det kan ju vara värt att överväga vad som faktiskt är viktigt här i livet. Är det viktigaste verkligen det där huset och att hålla ihop för barnen medan man inte alls trivs eller är det viktigaste att få känna den där genuina kärleken och lyckan, kunna ligga och hångla en hel helg med den man är kär i på riktigt och bara vara sådär trygg och glad? Jag vill iallafall aldrig, aldrig se tillbaka på mitt liv och känna att jag ångrar att jag inte vågade göra det jag ville med mitt helt egna liv. Stort som smått.

Fick så mysig kvalitetstid med min lilla älskling när Jason var på träningen med sina vänner. Vi fikade och pratade i en hel timme. Lyllos mig som får vara hennes mamma. Hon är den mest fantastiska jag vet i hela världen.

Hur fin!? Tänk att hon är min? Även Jason är så himla fin och stor. Jolie somnade på väg hem så medan jag bar över henne till sängen så går han själv och borstar tänderna, tvättar händerna, kissar osv. Sedan kommer han och lägger sig och säger ”mamma, till nästa träning kanske jag kan få en vattenflaska med Mario på. Kan vi kolla på det på internet?”. Så där låg vi tillsammans och googlade på vattenflaskor. Såg att dom hade med Mario på Kappahl så ska köpa en nu i veckan åt honom. Så tacksam för livet och för mina helt underbara barn. Hjärtat gör ont av kärlek ikväll.