Gabriella Joss Gabriella Joss
AllmäntHjärtebarn

22:54

Att skriva har alltid varit terapi för mig. Så nu är jag här inne igen. Inte för att jag känner att jag måste utan bara för att jag vill. För att det är skönt att skriva ner och skriva av sig. Jag behöver det.

Till att börja med vill jag återigen skriva TACK till er. Kan inte tacka er nog för all kärlek <3 Och sedan måste jag skriva att jag är så lättad och lycklig. Klart att jag fortfarande är rädd och i någon form av chocktillstånd men jag känner bara att allt kommer att bli bra från och med nu. Det värsta momentet som var själva operationen är avklarat och nu ska vi bara komma på fötter hela familjen igen och läka. Framförallt Jolie då. Och jag vet att återhämtningen är en resa i sig men vi är förberedda på den och på hur den kommer att gå till på ett ungefär. Jag håller alla tummar och tår att vi slipper komplikationer, eventuell vätska runt hjärtat eller annat som kan uppkomma. Men jag har bra magkänsla och jag hoppas att den stämmer.

Jag är så tacksam för att kirurgerna här i Göteborg har räddat min dotters liv och jag är så tacksam över att dom lyckades med ross-operationen som var ett av alternativen och det vi alla var överens om att vi föredrog. Vi visste dock inte vilket av alternativen som skulle bli av förrän dom faktiskt kunde se hennes klaff ”på riktigt” och inte bara med ultraljud och röntgen. Så hela denna dag var som en evig väntan på något som vi inte ens visste. Det andra alternativet som vi var rädda för var att hon skulle få en mekanisk klaff. Anledningen till varför mekanisk klaff inte var något som vi eller kirurgerna önskade var att Jolie skulle behöva äta blodförtunnande mediciner resten av sitt liv med denna. Och eventuellt ha en pacemaker med om det skulle uppstå vissa komplikationer som vi också kom in på. Och det är väl inget som någon önskar sitt barn? Klart att det är bättre att göra det och faktiskt få leva men om alternativet finns att slippa så är det ju fantastiskt. Och det fick hon. Jolie kommer att behöva opereras igen i framtiden men har vi tur så slipper hon då en sådan här stor och öppen hjärtoperation och man kan gå in genom ljumsken istället och operera. Det är inget jag vill tänka på just nu dock då det lika gärna kan bli när hon är vuxen och alltså väldigt långt fram i tiden.. Så det får vi oroa oss över längre fram. Just nu njuter jag bara av att min dotter faktiskt lever och att operationen gick utan några komplikationer.

Jag ligger på rummet i vårt ”vanliga” hus med Jason just nu. Han sover så gott bredvid mig. F är på intensiven med vår lilla  tjej. Dom ringde oss därifrån vid 18:30 och sa att vi får komma och hälsa på och vi tog på oss skorna och sprang dit alla tre. Jag fick gå in först och benen skakade, hjärtat slog i otakt och det kändes som att jag skulle kräkas och svimma på samma gång. Var rädd för det jag skulle få se, var rädd för hur jag skulle reagera och kände hur tårarna brände. Ville bara ha med mig F in men i dessa tider så får man bara gå en och en. På skakiga ben kom jag in i rummet och plötsligt så försvann alla tårar som låg och brände. Förstod inte vad som hände med mig. Där stod jag och bara mådde bra. Strök min dotter i håret, sa att jag älskade henne, pratade med sköterskan som var där… Allt kändes så bra. Hon såg ut att må bra trots alla sladdar, slangar, allt blod, alla infarter.. Det kändes bara helt okej plötsligt efter en dag av oro, tårar och ovisshet. Kände mig som en så konstig och dålig mamma. Varför reagerar jag såhär? Varför tar jag så lätt på att se min dotter ligga där nedsövd och uppkopplad till typ tio datorer? När jag kom tillbaka till F och Jason så var det såklart Fs tur att gå dit och när han kom ner så sa han ”det var mycket lättare än vad jag trodde att det skulle vara”. Vi kramades länge och jag kunde pusta ut. För det var exakt min känsla. ”Jolie såg ju ut att må jättebra” sa han. Och det gjorde hon verkligen. På något konstigt sätt så såg det faktiskt ut så och det var fint att vi båda fick samma känsla och upplevelse. Jag tror att det på något vis var en lättnad för oss båda efter en så sjukt orolig dag att bara få se henne andas och leva.

Ikväll somnar jag lättad och har jag tur så kommer F tillbaka från intensiven och sover här med oss. Anledningen till varför han är där nu är för att Jolie eventuellt ska väckas redan ikväll. Det verkar dock ha blivit ändrade planer och hon kommer nog att få sova tills imorgon istället. Vi får väl se. Men jag kan säga att jag saknar honom så mycket. Har verkligen vant mig vid hans trygghet och hans närvaro. Det finns seriöst ingen människa i hela världen som kan få mig att känna mig så trygg bara genom att finnas nära. Så tacksam att just han är pappa till mina barn.

Imorse kom vi tidigt till barncentrum här i regniga Göteborg. Känns som att det var i ett helt annat liv trots att det var imorse. Minns att stegen dit var så tunga, ville gråta heeeeela tiden men försökte låta bli framför barnen och allt kändes bara så läskigt, fel och overkligt.

Jolie fick göra sin tredje dubbeldusch innan operationen och vi lyssnade på musik och blåste såpbubblor under tiden. Hon fick ta på sig sina sjukhuskläder efteråt och så vinkade jag och Jason hejdå till pappa och Jolie. ”Jag vill inte säga hejdå” sa hon när vi skiljdes åt och mina tårar bara kom trots att jag försökte hålla tillbaka dom allt jag kunde. ”Du får drömma något fint och spännande och berätta vad du drömde sen när du vaknar” lyckades jag klämma fram. Sedan satt jag och Jason och bara grät och grät och grät tillsammans i väntan på att F skulle komma tillbaka till vår våning igen. Jag grät för att allt gjorde så ont och Jason grät för att han var tvungen att vara med mig och inte fick umgås med sin pappa ;p

När F kom tillbaka så grät jag ihjäl mig i hans armar och sedan gick vi dom där tunga stegen tillbaka ”hem”. Det kändes hela tiden som att vi hade glömt att ta med oss något viktigt under hela promenaden. Det var en konstig känsla att bära hennes lilla enhörningsväska utan att hon var med. Hon fattades verkligen oss.

Sedan gick bara timmarna och dagen. Vi har myst här i huset, varit ute, åkt en sväng i butiker och köpt presenter till vår lilla tjej.. Köpte tre klänningar som hon kommer att älska, en enhörning i glitter som Jason fyllde med hennes favoritgodis, medaljer (då fjärilen Rosali i boken om att operera hjärtat får det efter sin operation och Jolie har varit noga med att hon också vill ha det) och lite annat som hon tycker är kul. Jag passade på att köpa en ansiktsmask som jag faktiskt har på mig nu + lite nya läppstift med. Timmarna stod verkligen stilla och det var svårt att få i sig mat, att prata om något och att tänka på annat än att dom precis just nu skär i mitt barn. Jag är ju en mästare på att visualisera saker i huvudet i form av bilder och video med och det är något som i sådana här situationer inte alltid är till min fördel. Kändes som att jag saknade luft hela dagen. Och vetskapen att operationen skulle ta cirka åtta timmar var bara hemsk. Väntan var hemsk.

Körde förbi mitt gamla jobb och jag insåg hur mycket som har hänt i mitt liv på dessa sex år. Det var nog här mitt liv började på riktigt. Jag blev gravid, började satsa på mina sociala medier och vips står jag här där jag står idag. Jag hade nog aldrig kunnat ana hur livets resa skulle bli. Det blir inte alltid som man har tänkt sig men det kan bli väldigt bra ändå.

Mitt i middagen ringde dom som sagt från intensiven och vi bara kastade allt och fick bråttom till vår lilla tjej.

Och att äntligen få se henne och känna på henne var typ bland det finaste jag har varit med om på något sätt. Det var typ som att få träffa sitt barn efter en förlossning. Jag var bara så lättad och lycklig och ja.. Lycklig. Lycklig över att det hade gått så bra. Har fått veta att hon har andats i princip helt själv sedan hon kom från operationen och bara en sådan sak.. Hon är så stark, min lilla, lilla tjej. Längtar tills hon vaknar och kan babbla med mig igen. Hon säger alltid ”alltså mamma, vet du..” innan hon berättar det hon ska berätta, haha. Nu rinner mina tårar längs kinderna igen. Men gud vad jag älskar mina barn. Det är helt obeskrivligt.

Och denna kille då. ”Jag vill ha samma hår som pappa” =) Och så fick det bli. Han är nöjd och vi är nöjda, haha. Han är verkligen världens bästa storebror. Han ville så gärna följa med och träffa lillasyster nu direkt men det fick han ju inte på grund av corona. Han blev så himla, himla förkrossad. Jag tog bilder och videos på henne när jag fick komma upp till intensiven som jag visade honom sedan. Märks att han är så stolt över sin lillasyster. ”Kommer Jolie att kunna leka med mig sen igen mamma? Direkt hon vaknar eller?”. Att ge mina barn varandra är verkligen det bästa jag har gjort någonsin. Sa till F idag att jag vill ha tio barn till, haha. Lär ju ångra mig om det snart igen men jag stänger verkligen inte dörren för det trots att jag flera gånger har tänkt att jag faktiskt är helt nöjd.

Tack för att ni har varit med oss på den här resan. Jag är verkligen så lyckligt lottad som får ha en hel armé med tiotusentals fina tjejer som peppar och hejar på mig och på oss. Jag hade verkligen inte haft samma styrka om det inte vore för just er. Så ni betyder så mycket mer än vad ni kan förstå. Och jag är så tacksam över vården här i Sverige och över dessa fantastiska kirurger som räddade min dotters liv under dessa åtta, långa timmar. Kram/G

Kommentarer

  1. Carolin

    Gråt ihjäl mig när jag läste allt detta. Över hur fina ni är, hur fin storebror Jason är & över hur stark Jolie är. Vilken superhjälte hon är ♥️

  2. M

    Jag gråter. Jag gråter för att ni är en sådan fin familj, att du är en sådan fin mamma, att er dotter är lycklig som har er! Gråter för att jag känner igen mig så i dina ord. Jag har haft en svårt sjuk son som föddes 2017 och dog under 2018 (ej hjärtfel utan annan sjukdom). Jag är bara så glad och lycklig att det gått så fint och att ”det värsta är över nu” för er del. Hoppas på snabb bättring för Jolie och att ni snart är tillbaka hemma i Umeå igen. Många många kramar!

  3. Hanna

    Grät mej genom hela inlägget.. vilken fruktansvärd lång väntan. Min mamma opererades för en hjärntumör för ett par år sedan, en operation som skulle ta ca 3 h, men som tog 8 (!!) och vi hörde ingenting ifrån sjukhuset under tiden, den väntan var fruktansvärd 😧 är så glad att allt gick bra 🙏🏼 Hoppas hon återhämtar så lika bra ❣️❣️❣️

  4. Angelica

    Tack för dina fina inlägg! ❤️ Jag satt och grät när jag läste det, och så kom jag hit:

    ”Jag grät för att allt gjorde så ont och Jason grät för att han var tvungen att vara med mig och inte fick umgås med sin pappa ;p”

    Hehehehehe underbart!

  5. Elin

    Vilka härliga nyheter att allt gått bra. Har tänkt på er så mycket under senaste dagarna. Ni är verkligen starka och jag beundrar ert sätt att hantera detta som familj.
    Grät när jag läste inlägget, du skriver så fint om dina barn ❤️

  6. Micaela

    Så otroligt starkt å läsa om era erfarenheter! Kan inte ens tänka mig hur påfrestande det måste vara. Tårarna bara rinner av att läsa. Så glad att allt hittills gått bra för er lilla tjej! ❤️

  7. Ida

    Tårarna bara sprutar, herregud vad fina och starka ni är ❤️ Så underbart att hon mår bra så fort, blir så himla imponerad av henne! Minns när ni la ut den bilden på henne när hon var bebis när hon sträcker sig som superman och kallade henne SuperJolie, och det är ju precis vad hon är ❤️

  8. Hanna

    Vad skönt att allt gått bra för Jolie. Dock måste jag skriva att jag reagerade på att ni vart ute i butiker, du har gymat osv i pandemi tider. Och sen har du rört dig på sjukhuset bland sjuka barn. Är du inte rädd för att risken finns att du blivit smittad av covid och sen rört dig i sjukhusmiljöer?

  9. Ida

    När jag läste Jolies ord om att hon inte ville säga hej då, då brast det för mig <3 hon satte verkligen ord på det som hela familjen känt, stunden då det är dags <3

  10. Kajsa Vik

    Grät så mycket när jag läste 😭😭 Är så glad att allt har gått bra. Ni är verkligen en riktig power familj ❤️

  11. Cecilia

    Blir helt tårögd av att läsa detta, ni är så starka allihopa som klarar detta, lycka till i fortsättningen med ❤️

  12. M

    Jag önskar jag kunde skicka en bild på hur jag ser ut, Sitter på campus och läser o bölar och försöker gömma mig i ett grupprum.
    Jag är så GLAD för att allt har gått bra!
    Skickar så många kramar till hela familjen

  13. P

    Nu får du mig att gråta igen! Är gravid och hormonell och kan inte läsa nåt om operationen utan att grina. Så otroligt skönt att allt har gått bra ❤ Många kramar till dig och din familj ❤

×

Om Gabriella Joss

Hej på dig och vad kul att du har hittat till min blogg! Jag är 25 år, lycklig i livet och mamma till två underbara barn. Bor i mitt drömhus som byggdes 2017/2018, jobbar som mäklarkordinator och driver en av Sveriges största bloggar. Hoppas att du ska tycka att det är kul att hänga med i både med och motgång, ta del av min träning, goda recept, livet med barn och att bolla allt samtidigt som mamma och egen företagare. Kram! SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR: gabriellajoss@hotmail.com INSTAGRAM: @gabriellajoss