Jag och Jason kom precis tillbaka till vårt ”hem” medan F är kvar med Jolie på sjukhuset. Vi har varit tillsammans i princip hela eftermiddagen då hon flyttades från intensiven till barnhjärtcentrum vid 14-tiden. Allt har gått så bra men det gör så jäääääävla ont i mig att se henne så som hon är och så som hon mår just nu. Så utslagen och trött är hon.. Känner knappt igen mitt egna barn. Hon har ont överallt och är gnällig och ledsen, vill inte ha sladdar och kateter och är väldigt påverkad av morfinet och andra mediciner. Det är jobbigt att se henne så hjälplös. Vid ett tillfälle så satt jag och pratade med henne och plötsligt så blev hon rosslig i halsen och ville hosta men kunde inte då det gör så ont över hela bröstkorgen för henne då. Hon satte plötsligt i halsen och kunde inte andas alls. Det såg ut som att hon bara gapade och skrek helt tyst (i panik) och jag blev helt skakig och full av tårar. Fick sådan panik i hela mig. Minns bara hur jag ropar på F (som sitter i en soffa i samma rum), gråter och går iväg. Håller för ansiktet och vänder mig bort. En sköterska kommer in och hjälper F och jag bara står på sidan och tårarna rinner. Det är så jag alltid har hanterat paniksituationer med barnen. Jag bara går för jag kan inte se. Blir så arg (och sjukt jäkla besviken) på mig själv att jag är så men det är något i mig som gör att det sker per automatik. Jag kan bara inte se. Sedan vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda om jag visste att jag var den enda vuxna i rummet och om vetskapen kring att jag var den enda som kunde ”rädda” barnet hade gjort det annorlunda. Förmodligen. Men har aldrig varit i den sitsen och barnens pappa har alltid varit med när det har hänt något sådant här. Nej, fy.. Det var hemskt. Jag har varit så trött, sliten och känslig idag. Men samtidigt rätt lugn och trygg. Men det beror nog på att allt har gått bra och att hon återhämtar sig väldigt, väldigt snabbt. Jag litar på sjukvården och dom är så otroligt fina på avdelningen. Beundrar dom SÅ mycket. Vilka hjältar!

Jag har annars mått bra och som sagt känt mig stabil typ hela dagen men nu när jag sitter här så känner jag mig plötsligt ledsen igen. Jag vet inte ens varför. Kanske för att jag har snusat till och från under dom här dagarna och inte har gjort det nu på ett par timmar, kanske för att jag saknar F och Jolie eller kanske för att situationen i sig är så himla påfrestande och jobbig. Återigen så är barnens pappa den bästa som finns och körde iväg mig en stund på kvällen då han såg att jag behövde vara för mig själv. Och så tar han båda barnen som om det vore ingenting och säger ”stressa inte och ta den tiden som du behöver så ses vi sen”. Vem är han ens? Och vad har jag gjort för att förtjäna att han bryr sig så mycket om mig precis just nu medan han samtidigt orkar vara en superpappa till båda våra ungar? Och då har han sovit sjukt lite dessutom efter en lång natt på intensiven. Jag har alltid haft ett så mycket större behov av egentid än vad han har haft och ibland när jag inte mår bra så kan jag helt enkelt inte ha någon runt mig över huvud taget. Spelar ingen roll om det är barnen som jag älskar mest i världen, spelar ingen roll vad det är för situation vi befinner oss i. Ibland behöver jag bara vara ensam och han ser direkt på mig när det går åt det hållet. Jag är så extremt lättstressad och känslig och han är så otroligt trygg och stabil. Och det är något som alltid har gjort att jag har känt mig dålig i vår relation (för att han alltid pallar när jag inte gör det) samtidigt som det har givit mig ett sådant extremt lugn också. Och det fina är att han för senast några dagar sedan sa ”du orkar alltid när du måste” när jag berättade hur dålig jag känner mig som är så svag just nu. Jag är så lyckligt lottad att jag fick barn med just honom. Att han alltid ser mig, bryr sig om mig och höjer mig i min roll som mamma när jag ifrågasätter eller skuldbelägger mig själv.

Ni som frågar om vi kommer att bli tillsammans igen.. Det är typ den mest frågade frågan i min dm om man räknar bort allt som har med Jolie att göra, haha. Jag vet ingenting. Och det är det sista jag orkar tänka på just nu heller. Men jag älskar honom mer än allt iallafall. Lika mycket som jag älskar mina barn. Jag älskar honom som människa, som pappa och för att han är precis den han är. Har aldrig träffat en människa i mitt liv som har ett finare hjärta än vad han har. Han var verkligen min första, riktiga kärlek och min allra bästa vän och jag som har så svårt med kärlek och känslor har väldigt svårt att släppa alla känslor helt när jag har känt så mycket som jag faktiskt har gjort för honom. Ni som har träffat er partner tidigt i livet vet nog vad jag menar när jag säger att det är en känsla som inte går att beskriva. Man blir verkligen familj på riktigt och man får verkligen följas åt genom den där viktiga tiden i livet när man går från barn till vuxen. Det är speciellt. Nej, jag vet inte. Jag är så känslosam just nu över huvud taget. Alla mina känslor är precis överallt och jag har svårt att placera dom på rätt plats. Men något jag kan placera är att jag älskar honom och är tacksam för att han finns för både mig och barnen just nu. Jag hade inte klarat en sekund av detta utan honom.

Hela morgonen spelade jag och Jason Mario Kart. Är det något som många kanske inte vet om mig så är det att jag är väääärldens nörd i det. Är sjukt duktig på det också, haha. Så vi spelar mycket tillsammans hemma! Jason älskar ju alla typer av tvspel och vi får ständigt påminna om att han ska sätta sig på ett bra sätt då jag är livrädd att han ska få gamnacke ;p Han brukar alltid sitta så krokigt med ryggen och nacken också när han inte spelar på tvn. Han får inte spela så mycket som han vill heller såklart. Hade han fått välja hade han suttit med sitt Nintendo eller med sin iPad dygnet runt typ.

F ringde och sa att Jolie ville ha hallon och ballonger så jag och Jason åkte och fixade det. Även han fick såklart en ballong.

Köpte också klistermärken som vi klistrade på ballongerna för att få extra mycket enhörningar (som hon älskar) på dom.

När vi äntligen fick komma dit så var det en sådan lättnad. F drog iväg med Jason i typ två timmar och jag fick egentid med min lilla tjej. Trots att hon är känslig och ynklig, knappt orkar prata eller röra sig så vågar hon säga det hon tycker och känner. Och det kändes så himla bra. ”Mer saft”, ”aj, det gör ont”, ”nej, inte så” osv orkade hon säga och då kände jag på något vis att min dotter finns kvar där inne trots att hon är så borta och annorlunda just nu.

Dadelboll till fika =)

Hon fick äta alla sina favoriter också. Blev bara någon liten bit av allt men det var imponerande att hon orkade tugga över huvud taget. Oliver, sushi och rosa munkar, haha. Bra kombo.

Nu smsade F att Jolie ville ha mamma istället för pappa så vi ska nog byta av. Det känns så läskigt men det blir nog bra för jag vill ju såklart vara nära henne också. Vi hörs snart igen. Och jag ska försöka svara på alla era kommentarer när jag har en stund över med. Vi får se när det blir men vi är ju här i säkert två veckor till så har ju lite tid på mig. Tack för att ni finns och tänker på oss. Det betyder så mycket. Stor kram/G