Gabriella Joss Gabriella Joss
Allmänt

Ett utdrag ur min dagbok

Jag fann även min dagbok på vår gamla hårddisk. Det var känslosamt för mig att läsa många av ”avsnitten” där. Jag är glad att jag skrev ner tankar och känslor. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att fortsätta göra. Jag bloggar för att det stärker mig. Det ger mig frid i själen och jag tycker om att skriva av mig och få ut det jag har på hjärtat. Lite djupare känslor som jag inte vill dela skriver jag ner i anteckningsbok eller på datorn. Här är lite av mina tankar som jag skrev för flera, flera, flera år sedan..

”Jag grät. Jag var arg på min far för att han hade lämnat oss. Hur kunde han? Jävla förbannade skitpappa. Det var hans fel alltihop. Han var en svikare, en ynklig och svag människa. En egoist. Jag skrek, svor och slog i väggar. Som om det skulle hjälpa mig. Som om pappa skulle komma in genom dörren och be om ursäkt för att han hade varit borta några veckor. Som om verkligheten skulle ge sig iväg. Ilskan över att han hade lämnat oss gick snabbt över till sorg och skuldkänslor. Det kanske var mitt fel? Jag kanske borde ha hjälpt honom mer, varit vänligare eller inte utnyttjat hur snäll han var genom att tvinga honom att köpa det där dyra dataspelet till mig? Jag misshandlade mig själv. Slet mitt hår, bankade huvudet i golvet, rev mig i ansiktet med det jag hade till naglar. Som om det skulle hjälpa mig. Som om pappa skulle se hur illa jag gjorde mig och ta upp mig i sin famn och säga att jag var hans favorittjej av alla tjejer i hela världen. Som om verkligheten skulle se vad som hände, tycka synd om mig och försvinna. Jag väntade på någon som skulle komma och rädda mig från den. Någon som skulle slå den tills den bad om nåd för att sedan försvinna för alltid. Någon som bara kunde förgöra den med en enkel handrörelse. Någon som skulle komma och säga att allt var bra, att allt som hänt bara var på låtsas. Att verkligheten var en riktigt ond jävel som ville spela mig ett elakt spratt. Men det kom ingen ”någon”. Verkligheten blev min värsta fiende. Jag kände innerligt hat, som växte sig större i min lilla kropp för varje dag som gick. Jag skrek åt den att den skulle försvinna, men den var där för att stanna. Den var stor och mörk, jag var liten och svag. Den slukade mig nästan hel. Jag bad den på mina såriga knän att den skulle gå sin väg. Att den skulle hitta någon annan som den kunde dränka i sin svärta. Jag levde i en mardröm. Gråt blev till hysteriskt hulkande som gjorde att jag knappt hann ta andetag. Jag skakade i hela kroppen. Jag trodde att tårarna skulle ta slut så småningom men det var som om jag hade evighetens hav bakom ögonen. Så höll det på i flera sömnlösa veckor. Det var inte bara jag som inte kunde sova. Trots att jag visste att hon försökte vara stark för oss syskon så hörde jag henne gråta natt efter natt. Mamma var den starkaste kvinnan jag visste och trots allt övergav hon aldrig oss barn. Jag lovade pappa i himlen att jag skulle ta hand om mamma och min bror vad som än hände. Att jag aldrig skulle svika dem. Att jag skulle vara stark. Jag bestämde mig för att verkligheten inte skulle få äta upp mig. Min flykt från den blev skrivandet. När jag skrev försvann verkligheten för en kort stund. I mina texter kunde jag vara en superhjälte, en hund eller helt enkelt en vanlig flicka som hade två föräldrar. Jag fyllde dagbok efter dagbok med utkladdade bokstäver. Om jag ska vara ärlig så tror jag att det var skrivandet som fick mig att överleva. Skrivandet blev min bästa vän och undanflykt från verkligheten och sanningen i livet. Jag hade en egen värld, en drömvärld. Bokstäver och anteckningsblock var allt som behövdes för att jag skulle orka hålla mig vid liv.
På min fars begravningen så sa de till mig att tiden skulle läka alla sår, men i mitt fall så har såren fått en djup infektion som spridit sig till kroppens alla dela och blivit större från år till år. Som tur är så sitter de stora, variga köttsåren på insidan av mig. Eller är det så tur egentligen? Om såren växte på min utsida så kanske folk skulle se vad jag hade varit med om, inte dömt, inte sårat och kanske i bästa fall även försått. Men livet är inte rättvist – och om det hade varit det så hade nog min pappa varit vid liv idag. Jag har varit nära att ge upp många gånger men jag kommer aldrig bryta det löfte jag gav honom: att vara stark och aldrig ge upp. Så här står jag idag, åtta år senare, formad av allt som har hänt mig genom åren. Trots alla inre sår och det krossade glas som skurit in i hjärta och själ så är jag starkare än någonsin. Jag har plockat undan min anteckingsbok nu och pennan har slut på stift, så nu är jag är redo för dig verkligheten. Kom och ta mig.”

Kommentarer

  1. Angelika*

    Fina du, jag känner likadant fast jag förlorade min mormor -94 o saknar henne enormt mycket varje dag❤️ Jag har en dotter med självskadebeteende och depression och det är mormor jag ber om styrka att klara av det här, alla jag har omkring mig gör sitt bästa men mormor kan ge mig extra styrka. Jag bär hennes berlock på min halskedja, den som hon fick av morfar, känns som jag har båda två med mig då, han gick bort innan henne. Stora kramar till dig fina Gabriella o en extra stor till barnen❤️

  2. Loulou

    Sänder all min kärlek <3 Detta gjorde mig alldeles tårögd, ja, rent ut sagt gråtfärdig. Jag vet hur du känner!
    Om jag ska vara ärlig känns det som en lättnad nu jag vet, då jag faktiskt verkligen önskat ett sånt hät inlägg av dig. Verkligheten är svår ibland, den har sina brister. Men vi måste möta den för att kunna leva. Din pappa är säkert väldigt stolt över dig, och väldigt stolt över Jason med. Puss o kram! <3

  3. Elsa

    Min bror dog 2015 då var han 22 år. För mig är det också så att såren blir större från år till år. ❤. Jag har också tänkt att jag kanske borde varit snällare och inte tvingat honom att köpa glass.

  4. Vera

    Aj! Förlorade min mamma förra året när jag var gravid och det finns verkligen inget värre. Jävlar vad ont det gör att se den smärtan på pränt. Och även inse hur färskt allt fortfarande känns. Att de tårar som ofta kommer från ingenstans är för att detta är en för stor förlust att läka. Det är inte möjligt. Tack för att du delade med dig och får oss som också varit med om gränslös sorg att känna oss mindre ensamma.

  5. Mariette

    Oj oj vilken gripande text. Förlorade själv min pappa som 13 åring.. 10 år sen nu. Känner igen mig så mycket. levde i någon slags fantasi om att han skulle komma tillbaka. På bussen från skola osv i säkert 1 1/2 efteråt tänkte jag att ”på nästa buss hållplats kliver han på” eller ”han kanske står där i kön på Ica nu när jag går in” men verkligheten kom ikapp med åren. Och man lär sig att leva med de och hur ont det än må göra då som nu fast på olika vis. Så står man med en erfarenhet rikare som kan hjälpa människor i liknande situationer, ge dom hopp och styrka om att livet kan bli bra igen. För idag pratar jag med stolthet om min pappa. Skrattar åt alla roliga minnen vi faktiskt fick dela. Dom säger att jag skulle dö om de hände mig, men man gör inte de för man har inget annat val. Jo ett val har man och det är att lämna resten man älskar på denna jord och man vill ju inte utsätta dom man älskar för samma smärta man själv gått/går igenom för allt i världen.
    Oj vad jag gick djupt in i detta nu. Men det betyder bara en sak att din text väckte många tankar som är väldigt nyttiga att påminnas om. Tack så himla mycket för du delade med dig gabriella. Så fint gjort ❤

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Nej men ååååh 🙁 känner verkligen igen mig!!:( fick tårar i ögonen när jag läste din text. Skickar stora kramar och tack själv för att du delade med dig. KRAM kram kram <3

  6. Frida

    Såå fint och bra skrivit! Fick rysningar och tårar i ögonen, tänkte tillbaka på vad jag själv har gått igenom. Livet är inte rättvist någonstans men tillsammans är vi starka ❤ Stor kram

  7. Emelie

    Wow! En liten tår faller för dig ❤️ Du är verkligen en hjälte som aldrig gav upp! Och så fantastisk som är så ung men har skapat en karriär, slitit med alla dina jobb. Som har skapat ett liv och burit det i 9 månader och idag är en fantastisk mamma! Du är en fin förebild och du ska vara stolt över dig själv💖 Stor kram

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Tusen tack! Du anar inte hur glad jag blir för så fina ord. Är så otroligt tacksam för en så fin kommentar. TUSEN tack verkligen underbara du!! STOR kram <3

  8. Julia

    Hej Gabriella!
    Jag funderar lite på att börja läsa på Umeå Universitet och undrar om du kan berätta lite mer som Umeå som stad. Fördelar, nackdelar, guldkorn? Tack för en jättefin blogg, kram <3

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Vad kul! 🙂 umeå är en mysig stad och allt man behöver finns på plats. Cykelavstånd överallt, det är trygg, fin miljö, naturnära 🙂 jag som har bott här hela livet är lite småleds på staden men finns inte så mycket dåligt att säga om Umeå egentligen 🙂 Jag gillar ROST och Kulturbageriet när det kommer till caféer och annars så är typ dom flesta restaurangerna bra här! Promenader vid älven är ett måste (så fint!) 🙂 stor kram<3

  9. Sara

    Fantastiskt fint och bra skrivet! Och verkligen generöst av dig att dela med dig av så privata och personliga tankar. Inte säkert att tiden läker alla sår, men jag är ganska säker på att man så småningom åtminstone lär sig leva med såren och på så sätt kan gå vidare (eller fortsätta, vilket ordval man nu vill välja) och istället dra nytta av sina erfarenheter. Tack för att du är så fin och delar med dig. Stor kram! <3

  10. Denise

    Gud vad du är duktig på att skriva! Jag är en sån person som inte fastnar lätt för texter och böcker överlag, men om du hade skrivit en bok så hade jag utan tvekan fastnat i den!

  11. Diana

    Så din pappa tog livet av sig ändå? Så tråkigt isåfall. Beklagar. Mycket fint inlägg dock. Nästan lite för personligt. <3

  12. Victoria

    Wow, wow WOW Gabriella – så bra skrivet – du är så fin och så stark.. Fina fina du <3
    Dela gärna lite mer av din dagbok <3

    Stor kram till dig och dina killar ;;)

  13. Cecilia

    Vilken gripande text du skrivit om dina känslor efter din pappas död 💔
    Jag kan inte ens föreställa mig hur hemskt det måste varit 🙁 Det är en erfarenhet man inte vill ha.
    Stor kram!

  14. Kim Bramstång

    När jag läser ditt inlägg så tåras ögonen. Det är så himla likt ett som jag skrev för några år sedan om min mamma som gick bort för tolv år sedan! Tänkte att jag klistrar in texten här så får du läsa om du vill! Är ibland skönt att läsa andras tankar kring samma ämne <3 du är stark Gabriella!!

    Ibland så känns det verkligen som om hjärtat har gått sönder. Som om det inte är helt, någonstans. Det känns som om ett stort mörkt hål trängt sig igenom ens fina lilla hjärta för att föralltid stanna där. För det kommer ju aldrig bli bättre igen, eller hur? För du saknar. Du vill tillbaka. Du önskar med hela din själ att det skulle varit annorlunda. Men du vet om att det inte går. Att det spelar ingen roll hur mycket du önskar. Dina önskningar kommer ändå inte att slå in.

    Att sakna någon kan vara den värsta känslan som finns. Speciellt när man vet om att det inte finns någonting man kan göra åt det. Som när man åker förbi det där huset igen. Det där huset som ni skrattade tillsammans i. Det där huset som ni sa ert sista farväl i. Då gör det ont. Du lever vidare, fast det känns som om du bara är ett skal.

    Först kommer förnekelsen. Det har inte hänt. Ni kommer träffas igen. Ta det lugnt bara, allt är en dröm. Det är bara ett sjukt skämt och det är INTE roligt.
    Men det är okej att inte vilje förstå. Jag trodde jag förstod, men det tog mig ca fyra år att verkligen få hela mig att inse vad som hade hänt.

    Sen kommer ilskan. Hur FAN kunde du lämna mig?! Bara sådär?! Och hur fan kan alla andra ta det så jäkla lätt? Fattar dom inte vad som har hänt? Fattar dom inte att du aldrig kommer att komma tillbaka?!
    Jag blev verkligen förbannad. Först på henne. För jag blev lämnad. För att min familjblev splittrad, och jag ansåg att det var HENNES fel. Men sen så blev jag arg på sjukdomen. För att den ens existerade. Jag är fortfarande arg. Men idag är jag arg på alla jävla idioter som tjänar pengar på sjuka människor. Och då menar jag inte läkare eller sjuksköterskor.

    Efter det börjar man förstå. Det är inte mitt fel att det hände, inte ditt heller. Det var en olycka. Och du kommer aldrig att komma tillbaka. Det kommer bli bra ändå. Och jag ska fortsätta leva, för dig. Men jag saknar. Och ajg är ledsen.
    Det sägs att det tar en vuxen fem år att sörga klart. Och att det tar ett barn tio år. För mig har de tio åren gått i år. Men jag sörjder lika mycket för det. Men det är lättare nu. Man får inte glömma att det är okej att sakna, att vara ledsen och visa sina känslor. För man älskar ju faktiskt personen, det förändras inte med tiden. kärleken försvinner inte med personen, den blir bara starkare. För det är när man förlorar något som man inser vad det betytt.

    Till sist börjar man att blicka framåt.

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Nej men fy!! 🙁 Beklagar verkligen sorgen 🙁 Högg i mig när jag läste texten.. Känner verkligen igen mig så mycket.. 🙁 får tårar i ögonen. STOR kram till dig. Du är så otroligt stark!! KRAM KRAM KRAM från mig. Önskar jag kunde krama dig på riktigt! <3 <3

  15. Amanda

    Du har en stor gåva i ditt skrivande. Den här texten var oerhört innerlig och berörde mig verkligen. Du inspirerar mig och du är en stor förebild för mig. Både i ditt skrivande, i hur du är som person, och hur du delar med dig av livets goda och dåliga sidor!
    Kram! ❤️

  16. Nora

    Åh! Ryser när jag läser detta, känns exakt som när jag läser mina gamla anteckningar efter att min pappa tragiskt & hastigt dog när jag var 11 år. Så sjukt hur djupt sårad man varit & hur djupt lycklig man kan vara idag, så tacksam! 🙏🏻

  17. Julia

    Så himla fin text. Hjärtskärande, men på ett sätt vacker ändå då du verkligen får ner alla känslor i ord. Du är så stark<3

  18. s

    Du skriver otroligt bra. Du har verkligen en förmåga att få ut känslor i ord. Det du varit med om borde inget barn behöva vara med om. Jag skulle snarare göra liknelsen att sorgen är som ett ärr. Den kommer alltid finnas där men den bleknar med tiden 💜 du är stark (:

    1. Gabriella Joss
      gabriellajoss

      Jättetack!! Ja, det är så sant.. Ingen ska behöva gå igenom det 🙁 STOR kram och ja, du har så rätt i att det är som ett ärr.. <3

×

Om Gabriella Possler

Hej på dig och vad kul att du har hittat till min blogg! Jag är 25 år, lycklig i livet och mamma till två underbara barn. Bor i mitt drömhus som byggdes 2017/2018, jobbar som mäklarkordinator och driver en av Sveriges största bloggar. Hoppas att du ska tycka att det är kul att hänga med i både med och motgång, ta del av min träning, goda recept, livet med barn och att bolla allt samtidigt som mamma och egen företagare. Kram!


SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR
gabriellajoss@hotmail.com


INSTAGRAM:
@gabriellajpossler


Policies
Cookie- och integritetspolicy


BANNERANNONSERING
Kontakta Stylewish