Nu äntligen får ni läsa om min förlossning med Jolie. Jag som tyckte att jag var seg på att publicera inlägget om min förlossning med Jason (som ni kan läsa här), haha.. Detta tar ju priset.. Hon är ju över fem veckor nu. Här kommer den iallafall. Hoppas att ni tycker det är kul att läsa, kram <3

Jag hade haft jobbiga förvärkar till och från sedan den 18:e december. Jag var helt slut och matt i kroppen.. Förvärkarna kom som starkast mot kvällarna och jag tänkte verkligen att det skulle dra igång på riktigt VARJE kväll. Men nej… Där mot tolvslaget avtog dom vanligtvis och vi fick besviket gå och lägga oss. Dagarna gick och nu var det den 11:e januari. Det var kväll och det slog mig att jag knappt hade känt några rörelser från bebis på hela eftermiddagen. Blev orolig ganska snabbt då hon vanligtvis var så otroligt rörlig i magen. Försökte komma på när jag senast hade känt henne och konstaterade att det var någon gång under förmiddagen. Jag ringde in till förlossningen och dom ville att vi skulle komma in och kika. Testade att dricka iskallt vatten, buffa på magen, lägga mig på sidan.. Provade allt! Men inga rörelser tillbaka. Vi ringde Fs mamma och sa att vi kommer över med Jason då vi ska in till förlossningen. När vi väl var framme hos henne så hade Jason däckat i bilen och vi bestämde oss för att ta med honom till förlossningen istället för att lämna av honom. Kändes inte bra att lämna honom ifall han skulle vakna upp och vara på en annan plats än den han somnade på. Vi hade med vagnen i bilen också så att han kunde sova vidare i den under tiden som vi fick hjälp och kollade till bebis i magen. Så ja, F sprang och knackade på hos sin mamma (då vi hade hunnit hela vägen fram) och förklarade läget och sedan körde vi mot förlossningen hela familjen. Jag hade börjat känna små rörelser men absolut inte som vanligt. Upplevde att lillasyster var slö och inte alls sådär stark och rörlig som hon brukade.

Väl framme på förlossningen så bad dom oss att vänta. Vi väntade i säkert 40 minuter på att få hjälp och rätt som det var så började jag känna sparkar och buffar hårt och tydligt. Det var faktiskt efter att F hade lagt sina iskalla händer på magen som hon kom igång, haha.. Det gillades tydligen inte! Vi började gå mot utgången och då kommer en barnmorska springandes efter oss och förklarar att dom har mycket att göra ikväll och att det är därför vi har fått vänta så länge. Vi sa att vi hade känt bebisen och att det var lugnt. Att vi kunde åka hem igen. Hon sa att hon kunde dubbelkolla att allt var okej när vi ändå var där och självklart ville vi göra det. Vi fick ett rum och dom kopplade på EKG och började även mäta värkarna. Det konstaterades väldigt snabbt att jag hade regelbundna värkar men jag förklarade för barnmorskan att dom inte gjorde speciellt ont eller så.. Bebisen mådde bara bra som tur var. Bad henne att göra en undersökning och kolla hur öppen jag var men hon sa att det är onödigt att vara där och peta då det fanns risk att hon skulle sätta igång förlossningen då. Och det var onödigt tyckte hon. Det skulle få ske naturligt enligt henne. Hon sa också att hon såklart kunde kolla om jag verkligen ville och jag sa JA med en gång! Och min dröm var ju även att förlossningen skulle få komma igång en gång för alla! Barnmorskan skulle precis gå hem för kvällen men sa att en annan barnmorska skulle komma och kolla mig. Under tiden som vi väntade på den andra barnmorskan så vaknade Jason till. F gick ut med honom för att han skulle få somna om. Jag sa att dom lika gärna kunde packa in sig i bilen sedan och vänta på mig där så skulle jag möta upp dom efter undersökningen.

När barnmorskan kommer in så pratar vi lite och sedan ska hon känna efter hur öppen jag är. ”Oj, du är redan öppen cirka fem centimeter!”. Jag blev så glad. Där och då kände jag att alla dessa förvärkar inte hade varit för ingenting. Att dom hade varit värda något och att dom hade hjälpt kroppen att ta sig framåt i förlossningsprocessen. ”Vi kanske ses senare ikväll då!” sa barnmorskan när vi sa hejdå. Sprang ut till F som hade parkerat bilen precis utanför och berättade och han blev lika glad som jag. Sedan körde vi hemåt.

Förvärkarna fanns där som vanligt. Blir det bebis ikväll? Knappast.. Fast jag var ju ändå så pass öppen så varför inte egentligen? Jason hade somnat om och klockan hade hunnit bli rätt mycket. Det kändes lönlöst att vänta på bebis så vi satt i soffan och småpratade. Jag hade en varm vetekudde mot ryggen som smärtlindring då värkarna ändå kändes av. Tiden gick och värkarna blev allt tätare. ”Tror du att det kommer igång mer om jag rör på mig lite?” frågade jag F. Började vanka lite fram och tillbaka i lägenheten och mycket riktigt så började värkarna komma allt tätare i tid. F ville ringa sin syster så att hon skulle komma över och passa Jason ifall vi skulle behöva åka in till förlossningen men jag ville inte riktigt lita på kroppens signaler. Den hade ju lurat mig ett par gånger innan. Värkarna fortsatte att vara ganska täta men inte speciellt onda. Jag tror jag jämförde mycket med hur det kändes när jag var inne i latensfasen under graviditeten med Jason. Då var värkarna verkligen otroligt smärtsamma redan i detta skede. Denna gång var det inte alls så. Visst, dom gjorde ont men inte alls som förra gången.

F ringde sin syster till slut iallafall och hon kom över. Vi pratade lite, packade klart det sista i BB-väskan och sedan bestämde vi oss för att åka in till förlossningen för en kontroll iallafall. Tänk om jag hade öppnat mig lite mer? Vi lämnade en sovande Jason med sin faster och började gå mot bilen. Jag sa gång på gång att detta bara var helt onödigt och att vi borde vända om och gå hem. F sa att vi kunde köra runt lite med bilen iallafall och se hur det kändes efter en stund. Värkarna kom var femte minut ungefär. Vi körde till nattöppet och inhandlade lite chips, choklad, läsk, saft och kaffe. Det var helt dött ute på vägarna här i Umeå.. Klockan hade hunnit bli efter midnatt. Vi stannade på en parkering, åt lite godis och pratade om livet. Kände oss nästan lite olagliga som var ute och körde bil så sent på en vardag, haha.. Värkarna kom fortfarande var femte minut och efter ännu ett samtal till förlossningen bestämde vi oss för att åka in och kika trots att det inte hade blivit tätare mellan värkarna under tiden som vi hade suttit i bilen.

Klockan är nu 03:14. Väl framme så får vi möta samma barnmorska som hade undersökt mig den kvällen. Vi börjar kolla hur ofta värkarna kom och till en början hade jag knappt några värkar kvar. ”Jag lovar att jag hade värkar nyss” förklarar jag. Hon tror på mig och säger att det ofta blir så när man kommer in med värkar. Att det kan avta när man väl kommer in. När jag har varit uppkopplad i cirka 20 minuter så börjar dom komma igång igen. Fortfarande fem minuter mellan värkarna.. Hon undersöker sedan hur öppen jag är och nu är jag öppen cirka sex centimeter. ”Vill du ha hjälp att sätta igång det här?” frågar hon. Jag vill bara skrika av lycka, haha. Blir så glad så det är inte klokt! Detta hade jag väntat på i en månad nu. Ja, Ja, Ja och JA!

Vi får ett rum och jag byter om till den vita ”förlossningsrocken”. Klockan är 05.00 nu. Får en pilatesboll och information om att det var fritt fram att använda duschen. Får också en infart i armen ifall det skulle behövas något under förlossningen eller så och sedan är det dags att ta hål på hinnorna. Det rinner ut massor med fostervatten! ”Nu är det äntligen dags” tänker jag! Samtidigt så hjälpte det inte att ta hål på hinnorna under min förra förlossning så jag hade ingen aning om vad som faktiskt skulle hända nu. Trodde ändå att det var flera timmar kvar tills vi skulle få träffa vår lilla tjej. Tänk så fel jag hade. Plötsligt drar det igång! Dom där värkarna från helvetet. Jag är helt oförberedd på att allt ska gå så snabbt men rycks tillbaka till min förra förlossning. ”Det var såhär smärtan kändes ja..”. För ja, nu är smärtan brutal. Klockan är 05.10. Jag andas genom värkarna sittandes på pilatesbollen och ligger över sängen med överkroppen medan jag guppar upp och ner. Andas så lugnt jag kan och försöker tänka bort smärtan när värkarna väl kommer. Går in i mig själv och försöker distansera mig från att det gör så himla ont.. Det är nära mellan värkarna nu och jag hinner knappt återhämta mig innan nästa värk kommer.

F värmer vetekudden och trycker den mot min rygg. Jag sitter fortfarande och guppar på bollen samtidigt som jag vilar överkroppen på sängen och ansiktet i mina armar. Andas, andas, andas. F säger att jag är bäst i världen och att jag klarar detta. Han hjälper mig att andas lugnt. Barnmorskan säger att vi är grymma och att hon knappt behövs där. Att vi klarar detta själva. Hon säger att jag är chefen i rummet och att jag ska säga till om det är något och våga lita på min kropp och signalerna den ger. Jag ber om lustgas vilket jag får. Hon lämnar rummet för en stund och säger att vi ska kalla på henne ifall vi behöver hjälp med något. Helt plötsligt blir jag VÄLDIGT bajsnödig. Ni som haft värkar med en minuts mellanrum kan ju tänka er paniken som uppstår, haha.. Klockan är 05:27. Springer till toaletten och F är med hela tiden såklart. Jag har panik och vill hinna gå på toa innan nästa värk! Kände mig inte så peppad på att bajsa mig genom värken direkt, haha.. Fy.. Hinner precis klart innan värken kommer och jag måste stå på alla fyra i duschen samtidigt som jag får massage i ländryggen av F och andas igenom hela värken. 05:30 är klockan nu. F masserar min rygg hela tiden och trycker hårt mot ländryggen när värken är som värst. Minns att jag tänkte att vi är ett jäkla superteam mitt i all smärta. Tänk att vi har gjort detta en gång innan ihop och nu behöver vi knappt prata med varandra. Båda bara vet. Vet vad som ska hända och vad vi ska göra.

Vi torkar av oss allt vatten snabbt och skyndar oss tillbaka till sängen innan det är dags att ta nästa värk. Plötsligt känner jag att jag vill krysta. REDAN!? Har ju inte alls haft onda värkar särskilt länge.. FY vad ont det gör nu. Och det trycker verkligen på nedåt. ”BE HENNE ATT KOMMA NU!!! JAG VILL KRYSTA!”. F har tydligen redan tryckt på knappen för att tillkalla barnmorska och jag är helt borta av lustgasen. Ber honom om samma sak gång på gång och han säger att han redan kallat på henne. Hon kommer in och är lika chockad som jag över att det redan är dags att krysta. ”Vi måste kolla först” säger hon. Jag får hoppa upp på sängen och hon kollar mig. Mycket riktigt så är jag öppen 10 cm och det är dags att föda. ”Du kan börja trycka på lite försiktigt om du vill” säger hon. Nu är det en till barnmorska i rummet och även en undersköterska har kommit för att hjälpa till. F står uppe vid mitt huvud och säger att jag är bäst, att jag andas så himla bra och att jag ska lyssna på min kropp och göra som den vill.

Klockan är 06:08. Jag krystar när kroppen vill. Trycker allt jag kan. Skriker av smärta in i lustgasmasken vid varje krystvärk och är helt i min egna värld. Hör ingen annan, ser ingen annan. Vet inte om jag gör rätt eller fel och bryr mig inte heller för det gör så jävla ont. Vill bara att det ska vara över NU. Känner plötsligt att det lättar lite på trycket. Huvudet är ute. Får frågan om jag vill ta emot bebisen själv men är i min egna dimma och bara skakar på huvudet. En krystvärk till och jag bara trycker på allt jag kan. Det var min sista krystvärk för helt plötsligt gör det inte ont längre och jag känner något varmt på magen. Vår dotter.

06:13 är hon ute. Jag bara tar upp henne mot mitt bröst och håller henne nära. Herregud vad hon är efterlängtad! Och redan helt enormt älskad. Hela jag bara fylls av kärlek. Nu är hon äntligen här! Hon börjar skrika efter en liten stund och till skillnad från Jason så sökte hon inte bröstet direkt. Minns att jag frågade gång på gång varför hon inte vill amma, vad som är fel.. Haha.. Fick veta att bebis nog är lika chockad som vi över hur fort det gick.

Dom trycker lite lätt på magen och moderkakan kommer ut efter att jag trycker på lite. ”Vill ni se var hon bodde?”. Neeeej, jag vill inte se moderkakan. Har bara ögon för min bebis. Nu ska vi kolla om jag har spruckit och jag förväntar mig det värsta eftersom att allt gick så jäkla fort. Men nej, inte en skråma. Barnmorskan berömmer mig och oss. Säger att vi är ett så bra team och att vi är experter på att föda barn tillsammans. ” Jag behövdes inte ens här” säger hon. Men jo, det gjorde hon! Vilket fantastiskt stöd hon var. Hon fick mig att känna mig trygg i att jag vågar låta mig själv ta kontroll över förlossningen. Hon fick mig att känna att jag ska ha tillit till kroppen och lyssna till signalerna den ger. Att jag gör rätt och att jag kan. Tackar henne gång på gång för hennes hjälp och under tiden får vi in vår bricka med mackor och saft. Jag vet att dom flesta säger detta och JA det var dom godaste mackorna jag någonsin har ätit. Haha..

”Du är verkligen min idol” säger F och pussar mig i pannan, ”och hon är helt perfekt”. Och ja, det är hon verkligen. Vår älskade lilla Jolie. 3620 gram och 53 (!!) centimeter ren perfektion. Vår starka, älskade hjärtetjej som kom ut i raketfart och kommer att ta världen med storm. Hon som visar oss varje dag vad styrka, kraft och kärlek innebär.

Min älskade lilla Jolie.. Tänk att du blev min och jag blev din. Jag kommer alltid att kämpa för dig och med dig oavsett vad det gäller. Genom allt och för alltid. /Din mamma <3